Historian om match 13
Torsdagen den 16/2 skypade jag med match 13. När vi avslutade samtalet sade vi att båda skulle tänka lite till. När jag öppnade mejlen nästa dag hade jag fått ett mejl från organisationen. Där stod det att jag hade blivit placerad hos en familj. Jag loggade in på mitt konto på AIPA (Au pair in America) och möttes texten att jag hade hittat min familj. Det stod även vilken familj, och det var match 13. Jag fick lite smått panik och mejlade fyra mejl till personer som skulle kunna hjälpa mig. Bara knappt en timma senare hjälpte någon mig, och sidan slutade se ut. Allting var som vanligt när jag loggade in på hemsidan. Ett av de fyra mejlen var till match 13. Jag fick svaret av dem att de hade gjort ditt beslut och ville att jag skulle komma till dem, och att de väntade på att jag skulle göra mitt. Jag svarade att jag skulle besluta mig i början av nästa vecka. Det kändes skumt att de inte frågade, utan bara sade det. Och det kändes även skumt att sidan redan hade sett ut som om jag hade matchat med den här familjen. Min bihåleinflammation började gå över, men jag var jättetrött. Jag försökte ägna helgen åt att fundera. Men ingenting gick liksom in. Jag visste inte alls vad jag ville.
Jag fick hjälp av många, och det var bra att höra olika personers åsikter och tankar. Framåt veckan började det klarna lite, och jag kunde fundera på beslutet. Men det var inte så lätt. Jag ändrade mig hela tiden, och det kändes svårt att fatta ett beslut. Jag försökte verkligen besluta mig på tisdagen, men det gick inte. På onsdagen skickade jag ett mejl till match 13, där det stod att jag behövde fundera en dag till. Jag fick tilbaka ett mejl om att vi nästan måste matcha, jag kunde höra av mig om jag behövde hjälp på något sätt och att de hade slutat leta efter en au pair. Det kändes som om de pressade mig. Vadå slutat leta? Om de hade sagt upp kontakten med de andra tjejerna var det inte snällt mot mig. Men eftersom jag tvekade så mycket och jag inte ville det till hundra procent fanns det bara en sak att göra. Trots att de pressade mig. Magkänslan sade nej och det skulle jag också göra. I torsdags skrev jag ett mejl där jag tackade nej. De frågade varför, och jag svarade. Nu har jag inte kontakt med dem mer.
Vissa stunder ångrar jag att jag tackade nej, men jag vet att det var rätt att göra det. De hade så många positiva saker, så det var svårt. Vi hade dessutom kommit nära varandra under denna tid och de har till och med fått ett till barn. Många tyckte också att jag skulle tacka ja, men jag är glad över att jag tog det slutgiltiga beslutet själv. Det var riktigt svårt att säga nej, och detta var helt klart det svåraste beslutet hittills i matchningsprocessen. De var en sådan fin familj. Det känns skönt att beslutet är taget i alla fall. Jag vill tacka alla som hjälpt mig, och gett mig råd! Tack!
Jag fick hjälp av många, och det var bra att höra olika personers åsikter och tankar. Framåt veckan började det klarna lite, och jag kunde fundera på beslutet. Men det var inte så lätt. Jag ändrade mig hela tiden, och det kändes svårt att fatta ett beslut. Jag försökte verkligen besluta mig på tisdagen, men det gick inte. På onsdagen skickade jag ett mejl till match 13, där det stod att jag behövde fundera en dag till. Jag fick tilbaka ett mejl om att vi nästan måste matcha, jag kunde höra av mig om jag behövde hjälp på något sätt och att de hade slutat leta efter en au pair. Det kändes som om de pressade mig. Vadå slutat leta? Om de hade sagt upp kontakten med de andra tjejerna var det inte snällt mot mig. Men eftersom jag tvekade så mycket och jag inte ville det till hundra procent fanns det bara en sak att göra. Trots att de pressade mig. Magkänslan sade nej och det skulle jag också göra. I torsdags skrev jag ett mejl där jag tackade nej. De frågade varför, och jag svarade. Nu har jag inte kontakt med dem mer.
Vissa stunder ångrar jag att jag tackade nej, men jag vet att det var rätt att göra det. De hade så många positiva saker, så det var svårt. Vi hade dessutom kommit nära varandra under denna tid och de har till och med fått ett till barn. Många tyckte också att jag skulle tacka ja, men jag är glad över att jag tog det slutgiltiga beslutet själv. Det var riktigt svårt att säga nej, och detta var helt klart det svåraste beslutet hittills i matchningsprocessen. De var en sådan fin familj. Det känns skönt att beslutet är taget i alla fall. Jag vill tacka alla som hjälpt mig, och gett mig råd! Tack!
Kommentarer
Trackback
