Skype-samtal 2 med match 13
Uscha, bihaleinflammation later inget vidare! Krya pa dig!!
Det har med att valja ratt familj ar verkligen inte latt. Det ar sa inviduellt. Det ar till stor del en stor chansning man far ta. Man kan aldrig vara 100% saker forran man val ar dar. Jag har last manga aupair bloggar dar folk har valt den "perfekta" familjen och allt kanns superdupersuper bra och jag tror de malar upp en bild om hur det kommer vara. Manga har tyvarr allt for hoga forvantningar, och sen nar det val kommer dit ar det inte som de trodde de skulle vara och blir besvikna... manga har hamnat i rematch. Men bara for att man hamnar i rematch sa betyder ju inte det att det ar nat misslyckande, for vad ar oddsen egentligen om man tanker efter att man verkligen klickar, nar man inte traffats innan. Det kan bara vara en san sak att inte personkemin val ar dar, vilket man inte vet forren man traffas in real life. Alla gar ju inte ihop med alla, thats life. Klart man har forvantingar, men tror man far vara forsiktig att inte ha ALLT for hoga. Har du inte sa hoga forvantningar ar chansen storre att du blir possitivt overraskad. Sen finns det ju de som lyckas pricka in en bra match pa en gang. Allt har ju utvecklats sen jag akte, da vi inte hade nan au-pair video eller att man pratade pa skype var inte heller vanligt. Facebook fanns inte heller... haha, later som jag akte pa stenaldern nu...:P Jag var valdigt nara pa att aka till en familj i San Fransisco, dar allt kandes jatte bra! Hade pratat med deras forra svenska au-pairer och allt, men de valde en som redan var i USA da de var radda att det skulle krangla med mitt visum da den som skulle akt innan mig inte fick sitt... Familjen jag kom till, pratade jag med mamman forst, sen med deras nanny, i nasta samtal pratade jag med pappan och hans svenska kollega/van pa jobbet, sen en sista gang med mamman igen, that was it... pratade aldrig pa skype. Det lat bra, kandes bra... var inte helt 100, men det ar en chansning man far ta. Det var inget jag gick och grubblade over... Jag tog det som det kom helt enkelt. Nat som var viktigt for mig var att man skulle vara en i familjen, jag var som en storasyter till "mina" barn.. men enda skulle ha mitt eget liv sa att saga... svart att forklara...:P
Det ar klart att kanns det verkligen inte ratt, ska du ju inte tacka ja... Hade en familj jag pratade med, och det sag bra ut i deras papers, det lat bra vad de sa men enda var det nat som inte stamde nar jag pratade med dom. Jag kunde inte satta fingret pa var det va men jag kunde inte slappa den kanslan. Eftersom de hade varit sa trevliga och allt "lat" bra sa var det jatte jobbigt att tacka nej till dom... men what doesnt kill you only makes you stronger. Du maste tanka pa dig sjalv och inte tacka ja for att vara snall...
Forlat att det blev sa langt... blev en hel essay har kanns det som..:P hoppas det hjalpte lite iallefall! Annars ar det bara att fraga pa! :) Hjalper garna till om jag kan. Lycka till!!
Ja som sagt, det ar allt annat an latt att valja sin familj... i know. Hoppas du far nan klarhet snart! Jag hade en tjej pa 10 och tvillingar pa 8 nar jag kom dit. Klart schemat kommer se annorlunda ut beroende pa vilken alder pa barn du har hand om. Har du sma barn jobbar du oftast hela dagarna, medans har du schoolaged kids sa kanske du jobbar nan timma pa morgonen sen ar ledig mitt pa dagen fram till de slutar skolan och da jobbar nagra timmar till... Vad jag tyckte vad skont med aldre barn var att de kan ju klara sig sjalv for det mesta. Man blir som en storasyster och man kan gora en massa saker man sjalv tycker ar kul... ooOj, jobbet kallar! Lycka till nu!
